Читайте по-шведски
Шрифт:
Hon kunde inte forsta det. Hon kunde inte fatta hur hon kunnat vara sa lycklig nyss, sa saker, sa smyckad av tecken pa hans karlek. Snart borjade hon emellertid att forsta. Ah! Var det inte sa att nar andra sag pa henne stod hon aldrig ensam: han var narvarande hos henne. Ja, bara han kunde se henne som hon var, ensam, isolerad. Bara han nadde med sin blick in till hennes allra innersta. Och nu kom den svaraste av alla fragor till henne. Vem ar jag eftersom han alskar just mig? Hon maste ju aga nagot alldeles utomordentligt. Vad var det? Hur sag det ut?
Kanske han upptackt att han valt fel, att han forblindats av nagot, att hon saknade det han forst trott att hon agt?
– Da sa han antligen nagot sen han harsklat sig upder modor och besvar.
– Vart vill du vi ska ga?
– Dit du vill, sa hon och sag hastigt pa honom.
Forst nu reflekterade hon over att han inte tagit pa sig studentmossan.le Inte heller kappen med silverknoppen bar han i handen. Han gick barhuvad och det blonda haret hade blivit latt fuktigt.
– Det duggar, sa han.
– Det ar bara som nastan osynlig dimma, sa hon och kande att hon inte fick grata: inte sa att det syntes, osynligt som detta regn.
Hur kunde han vara sa langt bort ifran henne nar han gick henne sa nara?
– Ska vi inte ga upp pa berget i alla fall?
Hon nickade.
Dar hade de funnit varann for inte sa lange sen. Skulle
de inte upptacka att de annu stod varann nara, tatt nara, nar de aterfann de kara stallena?
De gick genom stan. Skogen borjade mota dem i mjuka grona massor som flot i vag pa vag17 upp mot bergkammens disiga kontur...
De vandrade in i skogen. Traden lyfte upp horisonten till en bagaroppning18 ovanfor deras huvud, till en flytande skiva av ljusgra himmel...
Da stannade han. Himlen holl sin vita vinge stilla. Stammarna slot in dem i ett reserverat och skyddat rum. Glantljus och skogsmorker foll over deras kroppar och ansikten. Hon blundade, kande att det inte fick finnas nagot annat rum an detta: motets isolerande punkt. Han tog hennes hander. De stod med taspetsarna riktade mot varann. Nu blundade ocksa han och kysste henne forsiktigt under hogra ogat. De stod lange blundande kind mot kind. De trevade millimeterforsiktigt i varandras kanslor: som blinda i ett obekant rum.
– Linnea!
– Dan!
Varsamt oppnade de sina ogon men bara for att sluta dem haftigt och motas i kyssen mun mot mun. Sen slappte han hennes hander men bara for att lagga sina pa hennes axlar. Hon lyfte upp sina hander till hans kinder.
– Hur kan det kannas sa svart att motas? viskade han mot hennes lappar.
– Kande du det ocksa sa? viskade hon och en gladjefylld forvaning tog henne.
– Alltid. Men aldrig sa som den har gangen.
Hon sa ingenting. Andades bara. Haftigt.
Hennes ogon blickade morka pa honom. Leendet lag annu infruset och hon kande annu smartan i narvarons och avstandets nodvandiga samtidighet.
Kanslans insikter gjorde henne om.19 Du far inte lida av detta! Nej, inte du! Du maste alltid kanna att jag ar hos dig. Jag alskar dig, Dan. Ser du mina lappar. Det ar ditt namn de formar.
Han kunde tolka hennes rorelser, ljuset i hennes ansikte, lapparnas outsagda ord och han erfor en stegrad kansla av nagot heligt och ljust offrande nar han sag hur hennes leende frigjordes ur det bleka ansiktet. Han tryckte henne hart emot sig och lyfte upp hennes namn, rakt upp mot himlens vinge viskade han:
– Linnea! Min egen...
Nu kunde de fortsatta. Ater kunde de observera bladens
ljuva ogonlocksrorelser fran skugga till ljus, och ovanfor deras huvud slog himmelsvingen nya lugna slag. Tradstammarnas murar oppnade sig och slot sig...
Da lag de utstrackta pa hans regnrock. Hennes finger lekte med en kavajknapp.
– Far jag ta av dig baskern? viskade han.
Han gjorde det och smekte hennes har, formade sin hand efter hennes nacke. Var det for att minnas den? Var det for att kunna stracka ut handen nar han blev ensam, kunna forma den och tanka: precis sa har ar hennes nacke...
– Dan, viskade hon. Ditt namn stod ju i tidningen.
– Javisst, sa han.
– Varfor har du inte studentmossan pa dig? Jag trodde nastan att du...
– Jag vill inte ha nanting pa huvet som inte du med lika stor ratt kan satta pa ditt. Jag vill inte bara nat som skiljer oss at.
Sa hennes hjarta klappade. Var det verkligen darfor! Hon trutade med munnen20 och hangav sig at sin naivitet.
– Men jag vill sa garna promenera med dig nar du har studentmossan pa. Du kan inte tro sa jag har langtat efter det.
– Varfor da?
– Det kan du nog inte forsta.
– Hursa?21
– Du har inte varit flicka.
– Onodig upplysning. Han skrattade.
– Du har inte varit en arbetares flicka.
– Det var ju for att inte sara dig som jag inte tog mossan. Du skulle ha klarat studenten med fina betyg bara din pappa haft rad att avsta fran din arbetskraft.22
– Sa dum du ar. Har du inte lagt marke till med vilket intresse en mangd smaflickor gar omkring och tittar pa manliga studentmossor just vid den har arstiden? Dom tror att dom i framtiden kommer att bli gift med en student bara dom kan rakna upp till hundra manliga studentmossor under en kvall.
– Har du gatt och raknat sa dar?
– Jaa.
– Kom du upp till hundra nan gang?
– Det ar inte sa latt ma du tro,23 i den har lilla stan.
– Svara ja eller nej.
– Jaa. Det forstar du val. Jag gav mig inte forr.24
Sa han grep efter henne. Sa han kysste henne. Sa upprort ! han viskade:
– Det kommer att sla in!25 Det kommer att...
ANMARKNINGAR
1 De skulle uppleva varann rikare an nansin forr - sa hade det alltid varit hittills: stegring efter stegring.
–