Читайте по-шведски
Шрифт:
– Jasa, du borjar slarva igen. Na, det ar ratta tag, min gosse.23 Det tycker jag om. Man maste slarva ibland for att kunna kanna tillfredsstallelse nar man sedan gor nat. Vi maste ha relief i tillvaron.24 Slarv ger daligt samvete, daligt samvete ger gott arbete...
Sa pladdrade hon pa. Han lyssnade forstrott. Inneborden
gick honom mest forbi,25 men rytmen och surret fran det hon sa fyllde honom sakta med en irritation som han fick allt svarare att dolja. Varje besok hos henne lagrade sig ovanpa det foregaende och blev till en djupnande jordman for onda tankar.26 Deras bekanskap hade borjat for tva ar sen. Det var vinter, han hjalpte henne over gatan for det var halt. Hon bjod upp honom pa kaffe den gangen. Nar han skulle ga, sa hon: - Du ar en trevlig ung man. En lang blond pojke ar du med oppet och arligt utseende. Sana tycker jag om. Hon rodnade som en skolflicka och blinkade med ena ogat.
– Kom tillbaka igen och halsa pa mig ar du snall. Har finns nastan aldrig en manniska hemma om dagarna som jag kan prata med. Och kanske far du din beloning. Hon blinkade igen, gatfullt, sedan foste hon vanligt men bestamt ut honom genom dorren. Och han kom tillbaka. Han fick beratta att han var student och skulle bli ingenjor. Att han maste skynda sig med studierna for han laste pa lan.27 - Sa, sa hon. Naja, det ar val inte sa brattom. Sa lange han var kvar i stan fick hon sallskap och gallde det pengar sa kunde hon nog hjalpa honom lite i den vagen28 ocksa. Och sa smaningom fick han veta det. Hon var formogen. En gang skulle han fa alltsammans - det hade hon sagt bara nagon manad efter deras forsta traff och det fanns skriftligt pa det med tva trovardiga vittnens underskrift forutom hennes egen...
Hon holl upp stickningen.
– Nu ar barden nastan fardig. Tank vad varmt och skont det ska bli pa det svarta skinnet...
Fingrarna arbetade undan igen. Han foljde deras snabba metodiska rorelser med hopknipna ogon medan tankarna flot som i en gropig sjo.29
Hon ar nog lite underlig, tankte han. Koftor at negrer och pengar till en okand nar hon dor. Om hon nansin dor. Hon sag evig ut ibland - en liten spenslig, torr gestalt med vitt har och rosig hy och livliga ogon och hander som en eternell.30 Strangt taget kunde hon bli hur gammal som helst. Hon tycktes ha natt gransen for aldrande och forholl sig som om hon inte kunde skrumpna mer.
Forstrott tog han en sticka ur kartonglocket31 pa bordet och lekte med den mellan fingrarna. Den ar mycket vass i spetsen, tankte han. Den skulle till och med kunna doda en manniska. Tranga in latt och mjukt och vanligt. Han la forsiktigt tillbaka stickan pa bordet men efter en liten stund holl han den i handen igen, vagde den och snurrade den. Hon pladdrade pa i ett.32 Bara ett och annat ord fick hon tillbaka, just som det skulle vara. Hon stortrivdes. Tank vad trevlig och underhallande han var och vasentlig i sina svar.
Det maste vara stor kraft bakom anda, tankte han. Sa att den sjunker anda in i hjartat. Om ett revben kom emellan maste den ha kraft nog att glida forbi.
De skulle dricka kaffe forst, tyckte han. Innan de spelade schack. Han fick passa pa noga i dag sa han inte forlorade drottningen33 som forra gangen...
Och man skulle latt arrangera det som en olyckshandelse. Ingen sag nar han kom. Hon kunde ha suttit med sin stickning och sedan plotsligt rest sig for att ga ut eller for att slappa in nagon som ringde pa dorren - han sjalv till exempel. Det var sa halt pa golvet, det var alldeles nybonat och mattan gled som pa en yta av is. Olyckshandelse. Det var ingen som sag nar han blev inslappt.
Hon stickade och pratade. Da och da visslade hon belatet en liten stund och granskade sitt verk, och ett par ganger tappade hon maskor34 och blev forargad.
Han lekte fortfarande med stickan. Det skulle vara over pa ett ogonblick, hon skulle aldrig hinna satta sig till motvarn - ingen strid - hapen, undrande stillhet och kanske ett ogonblicks skrack forstas, sedan satta handen om skaftet pa stickan - om bada stickorna forstas - hon hade ju tva och pa den ena skulle stickningen sitta upptradd.36 Han fick vanta just tills hon var fardig med ett varv. Nar ena stickan var fri. Han skulle be henne sta upp framfor mattan - hans tumme fick stodja mot stickknoppen, den gled kanske alltfor latt i handen, sa dar - det kandes stadigt och bra - han provade igen - och sedan repeterade han i sina tankar.
– Na min van, sa hon. Hon holl huvudet pa sned och sag misstanksamt pa honom, - varfor ar du sa tankfull. Ar det nagot som trycker dig, sa tala om for tant. En flicka kanske...
Han skakade pa huvudet, och tankarna drev runt som pa stormpiskat vatten nu.36
– Jag tankte pa ett problem.
– Vad da? Tala om.
– Vad gor man om man plotsligt far arva ett par miljoner? Han stodde fingrarna mot varandra, balanserade stickan mellan tummarna, stalet lyste i dagern fran fonstret.
Gumman satt ororlig en sekund, sedan log hon brett och blinkade illmarigt.
– Sa, min gosse. Du borjar redan bekymra dig for den saken. Men du har tid pa dig att fundera ut nat, for jag tanker inte ge upp i bradrasket.37 Sa min van - hon bojde sig framat och klappade honom latt pa kinden - ska vi inte ha kaffe nu?
Det var ratt som hon sa, hon tankte inte ha nagon bradska, men han hade det, ju forr desto battre, den saken... Det skulle sakert inte bloda mycket.
– Ja tack. Nu skulle det smaka gott.
Hon reste sig ur stolen och var pa vippen att halka. Armarna flaxade till, stickningen i vansterhanden flog in mot brostet, hon fick tag i bordskanten med hogra handen och ratade upp sig med ett generat kvitter.
– Jisses, gosse lilla, det var pa haret att gamla gumman trattade pa rumpan...38
– Javisst, sa han stilla. Och han tankte: Det ar nastan markvardigt om man inte faller omkull pa det har golvet, och det ar mycket naturligt att man har en stickning i handen, och det hor nastan till att man trycker den mot brostet. Gud signe tant - for tant ska do.39
Hon gick smavisslande ut i koket for att satta pa kaffet. Han forargade sig over hennes munterhet. En gammal dam som hon, ga omkring och vissla som en springpojke. Han reste sig, gick bort och stallde sig vid fonstret med ryggen vand inat. Sa kom han att tanka pa att nagon kunde fa syn pa honom fran gatan och atervande till stolen. Det stormade inom honom - det varsta var att stotta till, att valja ogonblick, finna precisionen, att halla hjarnan kall och handen fast. Hon fick ingenting ana, maste sta upp framfor mattan, maste just ha avslutat ett varv, fick inte borja pa ett nytt.
Han lyssnade till hennes steg ute i koket. Han horde henne rumstera om med burkar och porslin. Sa kom hon in med brickan dukad och satte den pa bordet mellan dem.
– Sa ar det bra, tankte han. Hon vantade pa mig och skulle oppna nar jag ringde. Men vi far inte dricka kaffe. Jag maste gora det innan. Jag maste fa henne att avsluta varvet innan hon gor kaffet fardigt. Han reste sig.
– Jag klarar kaffet, tant. Han tyckte sjalv att rosten lat hes, men hon markte inget.
– Det skulle vara riktigt roligt att forsoka en gang, sitt kvar snalla tant och fortsatt att sticka...